artonminusärjättekallt

Vaknade alldeles ensam i sängen i morse då M är i annan stad. Vaknade dock av att han ringde och önskade god morgon. Kaffe och Julkalendern och efter en snabb titt på termometern ut till bilen. Så farligt kallt var det ju inte, inte mer än det varit senaste veckan.
Men - vi har vår termometergivare ganska nära husväggen, i lä på altanen. Och när jag startat bilen visade den
-18!
Började frysa per automatik.

Nu är det så att jag inte brukar frysa så värst på vintern. Och jag tycker inte om när det blir sådär +30 på sommaren. Vet inte vart jag skall ta vägen då. Så varje sommar har make och jag samma diskussion:
Jag: Fyyyyyyy vad det är varmt! Jag håller på att bli tokig! Nej, kan vi inte äta inne istället, det är för varmt på altanen?
M: Det som är så skönt ute! Jag äääääälskar värmen! Och den får man inte klaga på!
Jag: Jo det får man. Jag klagar inte på vintern när det är kallt, men det gör du.
och så håller vi på varje sommar..........

Men den här hösten har blodtrycket rusat i höjden och jag har fått en medicin som gör mig kall om både händer och fötter, vilket är en nyhet för min del. Och just nu tycker jag det är riktigt kallt! Men jag klagar inte. För på sommaren kan man bara klä av sig in på bara skinnet, och så kommer man inte längre. På vintern kan man bylsa på sig lager på lager och på så sätt hålla sig varm. Och tända ljus. Sätta igång brödrosten. Eller starta ugnen på 275 grader. Sitta med laptop i knät. Då blir det snart varmt igen.